Bland alla höstens färger
Skillnaderna mot mitt gamla liv är här många. Skillnaden mot mitt gamla liv är egentligen inte så stora alls. Möjligheterna till att göra allting man drömt om så länge finns överallt. Tiden att utnyttja dem på har inte förändrats alls varav man står kvar och är ungefär densamma person som åkte ner hit för att bli nollad någon gång när folk fortfarande hade shorts och tyckte det var mysigt att fika i en park. Början av September. Slutet av Augusti.
Jag spelar innebandy igen. Inte alls lika seriöst som det en gång var. Det blir det aldrig igen. Vissa saker från barndomen kommer helt enkelt inte igen. Känslor och situationer. Så många saker idag upplevde jag å andra sidan aldrig i barndomen. Man vinner lite, man förlorar lite när klockan snurrar sina obarmhärtiga varv. Att tiden aldrig kommer tillbaka kunde inte beröra mig mindre. Dock är ångesten över att snart vara 23 ganska påträgande...
Jag är nu boendes bredvid Tinnerbäcken i Majeldens mysiga kvarter. Eller ja.. Jag försöker i alla fall att inbilla mig det. Linköping är en vacker stad på ett sätt aldrig Falun var. Norrköping är ännu vackrare. Ändå är Falun vackrast om man väljer att se på det som inte är Falun, utan bara är det som hör till Naturen och som funnits där sedan långt före vi människor ens hade satt vår fot i dessa områden. Ekskogen i all ära, men att stå och titta ut över Hosjön och Runn på samma gång från Vindskyddet i Hälsingbergsskogen.. Att sitta vid de gamla hamnarna knappt någon känner till efter att ha vandrat på sedan länge glömda stigar, även för lokalbefolkningen.
Att gå upp en sommarmorgon och springa på samma stigar och känna hur den stekheta sommarluften känns sval när sjöns bris slår emot en i skuggan som träden ger. Falun är verkligen inte en fin stad. Men Falun har en fruktansvärt vacker natur som omgivningen här försöker återskapa med häftiga gatlyktor, belysningar och annat som mest känns som plastblondiner en sen Lördagsnatt i jämförelse med när kärlek får en att smälta ihop av glädje.
Jag saknar mina hundar. Jag saknar familjen med. Men Gustaf, Bengt och Monica är en aning lättare att kommunicera med. Hundarna har så svårt att uttrycka sig över telefonen. Jag undrar om de vet att jag finns längre. Jag längtar till Jul och efter att få träffa dem igen.
Vad kvällen bär med sig vet man aldrig. Nu satsar jag på en varm kopp kaffe, lite Starcraft för att sedan dyka ner i plugget igen. En kort uppdatering på mitt liv. Jag har inte skrivit här på över ett år. Hittade du hit är jag tacksam för att du tog dig tid att läsa. Men som vanligt skriver jag bara här när jag måste få ur mig någonting. Som alltid.
Nyårskrönika 2010
Året började på sitt sätt bra och dåligt. Jag minns massvis med kalla resor upp till Sälen när termometern stod på under -30 och rutorna frös trots att jag körde på med all värme som bilen kunde uppbringa. Ändå gick jag ur den för att fota rimfrosten på sina ställen, för att fota solnedgångar och Siljan när den låg som en kokande kittel och svepte in hela Rättvik i någon mystisk dimma som fick en att förstå varför folk trodde på naturväsen förr i tiden. Det var långa dagar uppe i fjällen som var jobbiga och kämpiga och som till slut ledde till att varken jag eller Lina mådde speciellt bra. Det blev ett uppehåll mellan oss efter ett par jobbiga veckor innan sommarens värme svepte in över landet. Välbehövligt. Jag är fortfarande oändligt tacksam åt alla som fanns där när jag behövde det under den tiden. Det var värt oändligt och jag är verkligen omgiven av många av världens underbaraste och härligaste människor.
Jag kommer ihåg mycket från sommaren som jag gärna tar med mig ifrån det här året. En fantastisk resa till Skottland med Gustaf som skulle kunna få ett par hundra rader skrivna om sig. Arthurs Seat bestegs i dimma och regn med totalt trasiga kroppar. Carlton Hill var strålande vackert i ett väder som enbart existerar på de brittiska öarna, dis, regn, dimma. Ändå kändes det så naturtroget, ändå var det så vackert. Edinburghs fantastiska arkitektur där flera hundra års historia bara exploderar rakt i ansiktet på en vart man än vänder blicken. Stellas lägenhet, John och Cuttles. Fantastiska minnen i en tid som på många sätt var en av de jobbigare jag någonsin gått igenom, men ändå var så fruktansvärt befriande från allting annat. Royal Mile, den fantastiska gatan med vandrarhemet och Gotham City. Livemusic, magiska ögon och leenden i en främmande stad med människor jag aldrig kommer träffa igen. Med människor jag verkligen kommer att träffa igen. Högländerna som med sitt fantastiska landskap tar andan ur en. Guiden Chris, antagligen en av de bästa i världen på det han gör. När solen exploderade genom molnen och den skottska musiken strömmade genom bussens högtalare samtidigt som vi åkte genom ett sagolandskap trodde jag för en stund att jag aldrig skulle få uppleva något vackrare. Stigningen till högländerna. Det rinnande vattnet bredvid oss i de djupa skogarna. Då hade det inte ens börjat. Promenaden vid Loch Ness på natten med gänget som åkte i bussen. Måltiden den kvällen vid restaurangen vid sjön. Så magiskt. Maten och kvällarna på The Tron med en totalt misslyckad Quiz-night.
Peace and Love. Jag skulle inte gå men ändå så hamnade jag på Sveriges bästa festival. 600:- för ett tredagarspass blev för lockande och ytterliggare ett år med fantastiska upplevelser var ett faktum. Robyn, Mando Diao och The Hives var alla fantastiskt bra. Men spelningen med Jay-Z är antagligen något av det bästa jag någonsin kommer få uppleva i musikväg. Som recensenten i Expressen sa dagen efter:
"Om det var magiskt? Hahahahaha, ni skulle vart där...."
Say no more.
Historien om personen ingen och allting tog form. Historien om hur jag dog och föddes igen skrevs på hundratals papper. Jag minns mysiga promenader under Lincon på nyregnade skogsstigar och papperslappar som revs sönder och slängdes i papperskorgar. Förtvivlan och ändå en känsla av frihet och lycka över att inse hur mycket jag levde. En superlyckad fest under sommaren. Mysiga samtal med mysigt sällskap på mysiga platser under sommaren.
Ny tid med Lina som kröntes med en middag ute på en sjö i en eka till en glödande solnedgång och medhavd picknick som åts över ett långt och djupt samtal samtidigt som solen sakta färgade vattnet och världen alldeles röd. När drakar vaknar, när hjältar föds skrevs. Levande ljus, chokladdoppad frukt och mousserande vin. Total trygghet mellan två människor som förlorat sig själva i något och som hittat sig själva i något annat.
"Men du bara tittar på mig, ler sådär förtroendeingivande och lyckas ge mig precis det jag behöver. Himlen färgas blodigt röd då solen dör och ger oss ett fyrverkeri som bara naturen kan åstakomma. Som bara uppstår sådana där kvällar när drakar dör. Som uppstår sådana där kvällar när hjältar träder fram. För något dör inom mig. Precis som det gjorde när allting tog slut. Men ikväll är jag lycklig. Ikväll är du Lina igen och du gör mig lycklig. Jag mår bra när vi äter den där salladen ute på sjön och tittar på den vackra solnedgången och det känns verkligen som om många problem som tyngt mig i flera månader bara släppte från mina axlar och försvann långt ner i vattnets djup.
Sagomys i ett förtrollat land där vi får vara helt ostörda för en kväll och bara få vara såpass lyckliga som vi faktiskt är förtjänta av att få vara. Ikväll har jag fått gråta de där tårarna som kostade så fruktansvärt mycket stolthet att släppa fram. Man skulle kunna säga att drakar har dött. Att hjältar har fötts. Man skulle kunna säga en väldig massa. Men man skulle nog kunna säga att det var en kväll som vi brukade ha."
Ett kortare utdrag ur den text som skrevs någon dag efteråt och som betydde så mycket för mig. Ett par magiska ögonblick med tältning mitt ute i ödemarken på en random road-trip. Den magiska dimman vid den omagiska platsen Bönan. Ett nytt skottlandsbesök med Lina när det som skrevs ovanför upplevdes igen, om än på ett lite annorlunda sätt. Jag älskar det landet.
Studiestart och pluggångest som gick över i fascination när allting släppte istället. En lång höst med en trevlig klass och jag förstår varför jag har saknat att gå i skolan. En mysig nyårsfest. Och så står vi här. Nya förutsättningar inför ett nytt år. Maccan, Dennis, Dag, Knubbe, Sara och Magnus har precis åkt hem efter ett par trevliga dagar här uppe i Dalarnas urskogar. Jag vet inte riktigt vad nästa år har att ge. Jag vet inte riktigt vad jag ser framför mig. Plugg till hösten? Vad? Var? Sommarlov? Jobba? Det var väldigt länge sedan jag hade såhär få fasta punkter i mitt liv och det känns på ett främmande sätt mer oplanerat och slumpat än det gjort på länge. Vi får se vad 2011 bär med sig. För att sammanfatta 2010 så skulle jag kalla det för ett ganska bra år, utan att på något sätt vara det bästa i mitt liv men med ett par otroliga stunder som verkligen går in som riktigt höga toppar.
"Tänk om Einstein sagt så när han klöv atomer"
Tentaplugget rusar genom huvudet. Exponensialfunktioner, vätebindningar, E=MC2, normaler på ljusbrytningar, logaritmer och PQ-formler hit och dit. Väckarklockan ringer varje morgon vid 06.45 och ögonen sluts nog aldrig före 23.30 på kvällarna. Vill man hinna med att leva lär man ta sig tid till det också.
Jag ska inte förneka att jag tycker det är roligt att lära mig varför vätebindningar är starkare än Van der waal-bindningar. Jag tycker det är rätt intressant att förstå hur mycket energi som behövs för att lyfta en hiss eller vilken funktion som ska användas för att räkna ur hur ett företag blir miljonärer på att sälja förbrukade tandborstar.
Jag ska inte förneka att det till och från var väldigt svårt i början och att jag bara undrade vad tusan det var som jag hade gett mig in på. Jag är väldigt glad att Gustaf hjälpte till massa i början när jag behövde det. Jag är väldigt glad för alla timmar som Lina satt bredvid mig när jag grävde med desperation för att få hjärnan att komma ihåg hur tusan man räknade ut andragradsfunktioner och annat som sedan länge gått i en ide.
Jag skrev bort mig totalt på den första duggan i kemi som jag hade. Jag skrev antagligen mitt sämsta prov i hela mitt liv på något som jag ändå kände att jag hade koll på. Jag var orolig inför det, lite nervös och lite självdestruktiv på ett sätt jag aldrig behövt vara i skolan då livet varit ständiga MVGn i kurs efter kurs. Jag skrev provet. Jag skrev det värdelöst. Jag gick ut ur provrummet och frågade mig själv varför i hela fridens namn jag faktiskt gjorde det. Det var ju skitenkelt. Någonstans hade jag verkligen tappat grundinställning från "pfft, prov, det skriver man alla rätt på så är det klart" till "shit, jag kan ingenting". När jag gick ut ur rummet, stressen la sig och musiken lugnt strömmade ur högtalarna i bilen räknade jag varenda tal i huvudet, utan den där jävla miniräknaren eller formelsamlingen och allt uppenbarade sig. För jag vet ju att jag kan.
Idag skrev jag en ny dugga. Idag skrev jag rätt på allt jag valde att svara på. För att jag kallt räknade med att göra det. pV=nRT. Jag kan göra vad jag vill med det. Men inte om jag tror det är skitsvårt. Inställning är allt i livet.
Det var ett tag sedan jag skrev något här. En viss Lina Mattsson har antagligen spelat in på det. Det där med att man delar vardagen mer med någon gör att man inte riktigt får samma behov att skriva ut det till världen. Synd egentligen. Jag tycker om att skriva.
Egentligen vill jag berätta för världen om allt mysigt som hänt nu under sensommaren och hösten. Om tårfyllda samtal på en eka långt ute på en sjö under en blodröd solnedgång. Om chokladdroppade frukter till mousserande vin och tända ljus under tindrande stjärnor. Om den magiska dimman vid byn med det omagiska namnet Bönan. Hur öarna kom och försvann tillsammans med fartyg i något som enbart kan ha varit en sagovärld. Om en fantastisk Skottlandsresa. Om picknick med kladdkaka med mysiga filtar och varm choklad. Om bara tryggheten att få ha någon bredvid. Vad det är värt. Väldigt mycket.
Att börja på en ny skola har inneburit nya bekantskaper. Jag har träffat massa nya människor, kanske någon jag skulle säga att jag börjat känna lite. Ingen som jag direkt skulle kalla för vän än. Det får mig att tänka på många av de vänner jag faktiskt saknar. Min bror som är i Stockholm och pluggar för att bli någon form av doktor. Olivia och Agnes som är på nya orter som jag hade mycket trevlig tid med i somras. Väldigt många andra som kom hem under sommaren och som gav sig av igen. Jag tänker inte rabbla namn, listan kan göras väldigt, väldigt lång. Ni är många som jag saknar.
Ibland tänker jag tillbaka på tiden när vi var mindre. När jag bekymmerslöst sprang runt i Hosjö och sparkade fotboll med vännerna. Hängde på Näs Fritidsgård. Gick på högstadiet. Gymnasiet. Så små. Så ovetande om hur stor världen är. Så facinerade av vår egna lilla bubbla som man då bara tyckte var trängande och jobbig. Det är absolut ingenting som jag längtar tillbaka till. Att världen är stor är underbart. Att det finns så mycket platser att se och människor att uppleva är lite av tjusningen med livet. Men avstånd är samtidigt något som gör att relationer kommer och går, kyls och värms upp.
Jag saknar det egentligen inte. Men det är svårt att inte le åt dagarna när vi alla bodde i vår egna lilla värd, när vi alla var samlade och hade varandra dag in och ut. Idag är vi utspridda, minnena finns kvar och så finns även ni. Det känns väldigt bra när jag hör av er. Jag hoppas på att få se många av er till jul. Tills dess ska jag fortsätta räkna PQ-formler och molmassa.
I do not miss with numbers som jag sa till Henke på ultimateträningen häromveckan. Och tur är väl det när jag ska klyva atomer och leta kvarkar. Vad skulle det annars bli av världen?
Take Care
//Andreas
Ps. För er som inte vet vem det är, håll ett öga på Weasly Sneijder ikväll (han spelar i Holland, Holland spelar mot Sverige, du bör se matchen). Världens för tillfället bästa fotbollsspelare... :)
Bara lite.. Facebookupdatering
Ihh :)
I know Im not a hopeless case.. :)
Det regnar, massor
But straight away you just moved into position again..
It's all for the best :)
"Adam! Stoppa in den i hålet, fort!"
"That's what she said..."
Time to risk something
Denna veckan kommer döda mig,
jag bara skrattar år det :)
Words are not enough,
Action speaks louder.
Jag är så kass ^^
Lite random
Vill man kan man krossa de flesta argumenten med ren idioti bara man ger sig tusan på det. Därför kanske det är lika bra att lära sig att aldrig argumentera med folk som inte vill förstå. De sänker dig bara till deras nivå och sen vinner de på ren rutin. Det är rätt hopplöst att försöka plocka poäng där.
Jag har i alla fall haft en riktigt trevlig helg och sitter här på Söndagskvällen med en kopp kaffe och väntar på att Gustaf ska komma hem, killen har blivit så sjukt stor. Tjugo år gammal. Förövrigt är han mästare på att inte vilja förstå. Finns ingen jag blir såpass tokig på att argumentera med. Finns ingen jag kan ha sådant tålamod att argumentera med. Övning ger färdighet. Sänk.Inte.Nivån... ;)
Eller som Jay-Z hade sagt. Im not a businessmen. Im a business, man! So let me handle my business, damn...
Nästa vecka blir trevligt med ett längre finbesök i veckan som avslutas med trevligheter till helgen. Tror det här kommer bli en tokbra vecka med trevlig sällskap, bra jobbtider och framförallt en kanonavslutning på Lördag. Det blir vad man gör det till. Jag gillar att försöka göra det bra :)
Nu blir det att läsa lite och krypa ner och ta mig ett riktigt varmt bad, fixa en bra kväll åt övriga familjen och sen ska jag ta igen oändligt med förlorad sömn från den här helgen vilket jag helt klart känner att jag är värd just nu. Men egentligen.. Som Bon Jovi hade sagt och som helgen har känts.. "I dont want to sleep tonight, dreaming is just a waste of time..." Men ja, risken är väl att min nivå kommer vara långt under barnens om jag inte gör något åt det där sömnbehovet snart. Grejen är bara att jag spöar dem ändå, på rutin.. Vi var ju trots allt alla en gång små ;)
När draknar vaknar, när hjältar föds
Den sista tiden i livet har jag insett skillnaden när något är bra som man nöjer sig med och när något är så väldigt mycket bättre. Jag tror verkligen att ibland i livet får man uppleva sådana magiska ögonblick man bara hör poeter och sagor berätta om. Förlåt. Jag vet det. Samtidigt så vet jag att det är fruktansvärt lätt att tro att sådana ögonblick inte existerar och därmed bara nöja sig med det som är bra i livet i tron om att det är det som är det normala.
Livet kan ibland jämföras med hur man väljer att bestiga ett berg. Tänk dig att du står inför ett bergslandskap med massvis av berg i olika storlekar. Tänk dig sedan att dessa berg är livet. Du har de jättelåga, simpla, enkla. Inte speciellt jobbiga att ta sig upp för. Inte speciellt mycket häftigt att se. Inga häftiga fall, inga farliga djur. Inte speciellt mycket alls att berätta om egentligen. Du kan välja att gå igenom hela livet och klättra upp för de bergen. Du vet att det inte kommer finnas något som skadar dig. Det är lugnt, det är tryggt. Vad de höga bergen represtenterar behöver jag nog inte förklara. Alla inser att de är jobbigare att ta sig upp för, man utsätter sig för större risk. Men man får även se så mycket mer, uppleva mer och framförallt är utsikten otroligt vacker när man står på toppen.
Jag tror vi bestiger berg varje dag i våra liv. Alla gånger är inte den långa klättringen den rätta vägen. Långt ifrån. Jag vill bara att ni ska tänka efter en sekund eller två om ni faktiskt någonsin väljer att ta den där lite längre vägen för att ta er tid av att njuta av vad ni får uppleva när ni väl har klättrat över. Eller vandrar du som läser det här bara nere på slättena och tror att de som går där ovanför enbart är personer som är skapade i myter och legender?
Att de där magiska scenerna som målas upp bara är en poets trötta prat för att ge en mening till ett vardagligt liv som man funderar över hur kan vara så grått regniga dagar som den här. Livet blir vad man gör det till. Testa klättra någon av de kommande dagarna. Gör något ordentligt för någon du tycker om. Gör något som är värt något. Något som räknas. Testa, om du vågar. Skriv gärna ett mail och berätta vad du gjorde. Jag skulle bli glad av att få höra.
"...censur"
Nu sket det sig igen kände jag. Fan(tastiskt) vad den här bloggen börjar bli kass :)
Kort
